Gå till startsidan

Personer

Här presenteras några viktiga personer i Katrineholms historia.

Svartvitt porträtt av August Kullberg

August Kullberg

August Kullberg (1852-1913) blev ledande grossist för jordbruksmaskiner och var aktiv i utvecklingen av det unga järnvägssamhället.

I början av april 1878 flyttade August Kullberg till Katrineholm. I ett brev till sin bror skrev han "Som Katrineholm ligger centralt i en aspbygd beslöt jag mig för att flytta dit".

Att några aspträd var så viktiga för Kullberg att han bestämmde sig för att flytta till Katrineholm berodde på att hans far hade startat en tändsticksfabrik i Småland och nu skulle han köpa in virke till fabriken.

August Kullberg nöjde sig inte bara med att köpa aspvirke till den nystartade firman, Kullber & Co, utan han började även handla med fönsterglas och tändstickor. Kullberg började också köpa upp jordbruksmaskiner från olika svenska tillverkare för att sedan sälja dem vidare. Balansräfsor från Grönkvists mekaniska verkstad blev en av hans storsäljare. Företaget växte och försäljningskontor startades i bland annat Norge, Danmark och Ryssland. På minnesstenen i Järnvägsparken på Norr kan man idag läsa "Han gav svensk plog åt svensk jord och grundval till en framtida stad".

August Kullberg var också politiskt aktiv i det unga järnvägssamhället och var bland annat municipalnämndens ordförande.

1902-1904 lät han uppföra Kullbergska huset vid Järnvägsparken. En ståndsmässig byggnad som innehåller huvudkontor för hans företag och privatbostad.

 

Familjen Kullberg sitter runt ett bord

Familjen Kullberg



August Kullberg föddes 1 maj 1852 i Norra Solbergs socken och avled 27 februari 1913 i Stockholm. Efter hans död drevs företaget vidare fram till 1961 då det gick upp i Bolinder & Munktell i Eskilstuna. Företaget Kullberg & Co finns alltså inte kvar, men det gör det Kullbergska huset på Norr.

Den 30 maj 1959 avtäcktes en portträttbyst av August Kullberg i Järnvägsparken. Bysten är gjuten i brons och konstnär är Stig Månsson.

Calle Jonzon står upp och pekar med händerna i luften

Calle Jonzon

Grafikern och idealisten Calle Jonzon avled år 2008, 92 år gammal. Hans namn är välkänt för konstvänner långt utanför Katrineholm. Han var känd även internationellt med utställningar både i Paris och Chicago. Calle föddes på Lövåsen, den numera rivna fattigvårdanstalten. Dit fick ensamstående mödrar med sina barn komma och Calles mamma Anna var ogift. Det var kanske där som hon gjorde sina allra första teckningar.

När Calle var fyra år kom han och hans mamma till torpstället Skogstorp långt inne i skogen. Förhållandena var primitiva och när Calle började skolan hade han fem kilometer dit. Snart nog flyttade den lilla familjen tillbaka till Katrineholm, där Calle fick Cyrus Mannervik som lärare. Han upptäckte Calles konstnärliga ådra och vid en skolresa till Visby fick Calle göra en akvarell över staden, medan de övriga eleverna skrev en uppsats. Hans mamma nekade dock honom att gå i konstskola, det var inget riktigt yrke, ansåg hon.

Calles började istället som springschas på olika ställen, han arbetade också på Birger Anderssons boktryckeri och bokbinderi, där han lärde sig hur man sätter och trycker. På Kullagerfabriken lärde han sig svetsa, men slutade redan efter ett år. Under en period cyklade han runt i landet med skissblock och pennor och var borta i två-tre månader. När han så småningom återvände till Katrineholm arbetade han i Kalle Ivarssons partihandel som handlade med grönsaker, det fanns också ett växthus i Nävertorp. Där lärde han sig hur man odlade och behandlade grönsaker. Därefter fick han arbete på SKF, där han först jobbade som svetsare och senare målare. Båda dessa arbeten skadade hans lungor svårt. Han tillfrisknade så att han kunde arbeta på kontrollen, där han blev kvar tills ett år före sin pensionsålder.

Grafiken höll han på med på fritiden till långt in på kvällarna under de yrkesverksamma åren. Han hann också med att baka franska åt sin dåvarande fru Runa, som drev AIK:s kaffestuga. Han gifte senare om sig med Maia, han har två döttrar. I hemmet fanns vacker konst på väggarna och odlingarna kring altanen frodades genom Calles och Maias omvårdnad. Många av Calles grafiska blad har motiv från naturen, det enkla var det vackra ansåg han. Han var också en idealist av stora mått, som stödde det han tyckte var viktigt. Föreningen Vråfolket har fått hans motiv över stenåldershyddorna, som sedan har mångfaldigats. Till UNICEF, FN:s barnfond, skänkte han tio motiv att användas som underlag till kort. Pengarna som kom in för korten gick till hjälp åt nödlidande barn.

Till sin läggning var Calle enkel, glad och förnöjsam, men också mycket nyfiken. Han gjorde många resor, bl.a. till Kina, Israel och Grekland. Han fick ett stipendium till San Michele på Capri, en plats som han omtalade som ett paradis på jorden. Han var produktiv som konstnär nästan ända till sin död.

Till kommunarkivet har Calles döttrar donerat två av hans klippböcker, som också innehåller några mindre konstkort, inbjudningar med mera. Trots att materialet inte är så stort, innehåller det mycket av intresse för forskare.

Carl Fredrikson räknas som en av Katrineholms grundare. Han såg dagens ljus den 31 januari 1843 i Dunkers socken i Sörmland. Han var torparson och tillhörde en stor syskonskara, som alla var förutbestämda att gå i sin faders fotspår. Men Carl hade klen hälsa och var mer intresserad av litteratur.

 

Carl Fredrikson vid sitt skrivbord

Carl Fredrikson


Eftersom Carl var uppvuxen på landet hade han förståelse för skogen och visste hur värdefull den var och vad man kunde göra av den. Kanske hade han redan då upptäckt att Sörmland producerar ett virke som i vissa avseenden är särskilt förstklassigt. Men för att bli företagare var han tvungen att ha en kompanjon med kapital. Carl träffade då på innehavaren av järnvägshotellet i Katrineholm, August Finlöf. Fredrikson och Finlöf startade sitt företag, Carl Fredriksons Träförädlings Aktiebolag, 1876. På den tiden började man arbeta klockan 5 på morgonen och slutade klockan 8 på kvällen. Dagen började därmed runt 4-tiden på morgonen. I början hade de endast tolv anställda, men år 1900 hade de vuxit till 275 och omsättningen uppgick till en halv miljon kronor.

Fabriken, som lades vid Fabriksgatan i omedelbar anslutning till järnvägen, var liten och hade relativt obetydlig maskinuppsättning. Den bestod nämligen bara av en blocksåg, två mindre sågar, en maskinhyvel, en trampsvarv och tre hyvelbänkar. Det som producerades var packlådor, spadskaft, snöskovlar, stoppspån till möbler och andra mindre artiklar. Efterhand kom dock saker som isskåp och mekaniska vevmanglar. Mest känd blev fabriken för sina möbler, butiksinredningar och färdigmonterade hus.

Carl Fredriksons fabrik

Carl Fredriksons fabrik

 

Fredrikson gjorde också finare möbler av "svenska och utländska träslag", som han visade på olika utställningar runt om i världen, bl. a. i Chicago, Berlin, Paris och London.

På området monteringsfärdiga hus var Fredrikson en av pionjärerna. I den stora samlingen av ritningar, som hembygdsföreningen räddade då fabriken vid Fabriksgatan revs på 1950-talet, finns beskrivningar till byggnader av alla möjliga slag. Såsom kapell, teatrar, skolhus, tingshus och fattiggårdar. Många gällde exotiska byggnader för andra länder, som officersmässar i Algeriet, villor vid Rivieran med mera. Ritningarna förvaras för eftervärlden i Katrineholms kommunarkiv.

De flesta villorna, som ritades på fabriken, var av typen "snickarglädje". Särskilt populär var en fornnordisk stil, med drakhuvuden, runor och andra utsmyckningar. Villorna ritades av byggnadsingjenör N. J. Ackzell, som var en av Fredriksons medhjälpare. Exempel på ett sådant hus är den villa som uppfördes vid Gersnäsgatan 14 inför den stora lantbruksutställningen i Katrineholm 1904.

1918 uppgick företaget i AB Svenska Möbelfabrikerna. Efter första världskriget började företaget i Katrineholm avvecklas; möbeltillverkningen överflyttades till Bodafors i Småland och tillverkningen i övrigt inskränktes.

Carl Fredrikson avled den 14 januari 1910. I dödsannonsen sades att han sörjdes av, förutom en broder, "fabriksarbetare och många vänner".

Elin Håkanson står bland dockor.

Elin Håkanson

Elin Håkanson var en känd Katrineholmsprofil under 1900-talet som bland annat var hembygdsforskare och samlare. Elin föddes den 10 april 1890. Hon var dotter till Karl Kullberg och Augusta von Heland och växte upp i den så kallade apotekarvillan på Storgatan 6 i Katrineholm (fadern hade ägt ett apotek i Washington). Den för 1890-talet tidstypiska trävillan står fortfarande kvar och är bäst synlig från järnvägen.

Elin inledde sin skolgång i Västra skolan och fortsatte sedan i Katrineholms samskola, som hennes far varit med om att starta 1901. Hon tog realexamen vid Östermalms högre realläroverk i Stockholm. Elin var sedan anställd hos sin farbror, August Kullberg, och sin far på Kullberg & Co:s kontor.

1915 gifte sig Elin med den 20 år äldre ingenjören Axel Håkanson, driftchef vid Värmbols Sulfatfabrik. Paret bosatte sig vid Värmbol, där de idkade ett omfattande sällskapsliv med middagar, supéer, teaterbesök, konserter och baler. Till den stora umgängeskretsen hörde bland annat familjerna Lewenhaupt på Claestorp och Sjöholm, familjen Ellwyn och släktingarna Kullberg-Mayer. Emellanåt gjordes resor inom och utom landet, och varje år tillbringade makarna Håkanson några dagar i Stockholm.

Elin Håkanson är kanske mest känd för sina samlingar. Intresset för att samla grundlades tidigt. Sitt första samlarobjekt, en gammal grötskål av tenn, köpte hon redan som 13-åring. I samlingarna ingår bland annat spetsar och broderier, sidensjalar, nattmössor, saltkar, solfjädrar och en stor mängd dockor. Bevarat finns hattar, skor och kläder som tillhört hennes släktingar, liksom gratulationskort, placeringskort, fotografier, tidningsurklipp och dagböcker.

Föremålen förvaras i dag hos kulturförvaltningen medan övrigt material finns i Katrineholms kommunarkiv. Att samla och bevara gamla ting för eftervärlden blev, enligt Elins egen utsago, något av en ersättning för de barn som makarna aldrig fick.

 

Elin Håkanson skriver på ett papper

Elin Håkanson som lotta år 1948, 58 år gammal.

 

Elin Håkanson var även en hängiven och seriös hembygdsforskare, vilket kan utläsas ur en mängd tidningsartiklar från 1920-1940-talen. Hon berättar däri om Katrineholm i gamla tider på grundval av intervjuer med äldre invånare och egna minnen. I slutet av 1920-talet fick Elin i uppdrag att göra folkkloristiska uppteckningar för Nordiska Museet, varvid hon intervjuade gamla ortsbor i Östra Vingåker och Stora Malm. Dubletter av uppteckningarna finns i kommunarkivet. 1934 bildades Katrineholms Hembygdsförening med bland andra Elin och Axel Håkanson som tillskyndare. Elin skrev inte bara om hembygdsforskningen och sina samlingar, utan hon skrev också sagor för Sparbankens barntidning Lyckoslanten. Hon var en utåtriktad person och höll ofta föredrag i ämnen som sammanföll med hennes intressen.

Vi vet i dag åtskilligt om vår bygd i gamla tider, som utan Elins insats skulle vara glömt och borta för länge sedan. De bevarade objekten ger en bild av livet i den högre medelklassen under första hälften av 1900-talet.

Elin Håkanson blev änka 1945, och hon avled den 20 april 1962.

Mer om Elin Håkanson går att läsa i Katrineholms Hembygdförenings årsskrift 1991 under rubriken Elin Håkanson - hävdatecknare, samlare och donator av Inga Eggerud.

Enoc Lindahl föddes i Jönköping år 1885 och avled den 5 april 1963. Han var skollärare och hembygdsvårdare.

 

Enoc Lindahl sitter vid ett bord med tre andra män

Enoc Lindahl

 

Enoc tog förskollärarexamen i Linköping år 1910. Efter några vikariat på olika platser kom han år 1912 till Sörmland som ordinarie lärare vid Forssjö skola i Stora Malm. När han blev pensionär år 1948 flyttade han in till Katrineholm. Under tiden i Stora Malm var han verksam inom skolrådet, kommunalnämnden och kommunfullmäktige. Dessutom var han föreståndare för folk- och skolbiblioteket, gymnastikledare och studieledare i ABF och styrelseledamot i Oppundakretsen av Sveriges allmänna folkskollärarförening.

Enocs största gärning var ändå som lärare och hembygdsforskare. Flera generationer av ungdomar hade honom som lärare och de flesta kom ihåg honom med tacksamhet. Han ansträngde sig för att sprida kunskap om bygden hos både yngre och äldre. Traktens äldsta historia intresserade honom mest. Hans samling av stenåldersverktyg från trakten Forssjö-Stora Malm hör troligtvis till en av de största i enskild ägo. Det är runt 300 nummer som har katalogiserats, i många fall med utförliga uppgifter om fyndplats, ofta också avritade och beskrivna. Han gjorde också förteckningar över ett hundratal föremål, som fanns hemma hon enskilda personer. Fackmän har uppgett att det tack vare Enocs frivilliga arbete idag finns en tillgänglig och tillförlitlig statistik över Stora Malm som en av landets fyndrikaste stenåldersplatser. Det är också hans förtjänst att man 1945 hittade en stenåldersboplats vid Vrå.

Enoc tilldelades Hembygdsförbundets silverplakett och Katrineholms stads förtjänsttecken för sitt arbete. Sin stenålderssamling skänkte han till Katrineholms stad och sin Sörmlandslitteratur till kommunarkivet. I kommunarkivet finns dessutom andra handlingar från Enoc, men också stenåldersyxor.

Porträtt av Gustaf Robert Grönkvist

Gustaf Grönkvist

Gustaf Robert Grönkvist grundade Grönkvists Mekaniska Verkstad och andra företag. Han uppförde även Gröna Kulle som idag är Katrineholms officiella stadshus.

Fabrikörens villa

1886 kom smeden Gustaf Robert Grönkvist till Katrineholm för att öppna en smidesverkstad. Det visade sig snart att han var en driftig och kreativ man. Grönkvist utökade sin verksamhet med tillverkning av nya uppfinningar och 1891 grundade han GMV, Grönkvists Mekaniska Verkstad. Grönkvist hade därmed avancerat från smed till fabrikör.

En villa till familjen

1899 köpte Grönkvist några tomter belägna i det som då var stadens utkant. Där lät han under åren 1900-1901 uppföra en stor och vacker villa till sig och sin familj. Huset, som hade tretton rum och rymliga källar- och vindsutrymmen, kallade han Gröna Kulle. Kanske var det Grönkvists sätt att protestera mot tidens sätt att sätta engelska ändelser på villanamnen. Brodern Konrads hus var till exempel döpt till Margeretehill.

Huset byggdes som en typisk patriciervilla med det sena 1800-talets stil med många detaljer. Till huset hörde också en parkliknande trädgård. 1923 sålde Grönkvist Gröna Kulle till Stora Djulö AB. Familjen bodde dock kvar i huset fram till Grönkvists bortgång 1925.

Gröna Kulle blir stadshus

Municipalsamhället Katrineholm med sina 6 500 invånare fick stadsrättighet den 1 januari 1917. Vid stadsbildandet tillkom nya kommunala organ och därför behövde kommunen fler lokaler. År 1927 köpte staden Gröna Kulle av Stora Djulö AB för 65 200 kronor. Katrineholm hade nu fått stadshus.

Ny inredning

Gröna Kulle inreddes för att passa den kommunala förvaltningen. På nedre botten, i det som varit Grönkvists salong, hade drätselkammaren sina möten. Där fanns också rum för stadens kassakontor, stadskamreraren, exekutionsväsendet, byggnadsnämnden och stadsingenjörskontoret.

Stadsfullmäktige fick en sammanträdeslokal på övre våningen. Där inredde man också för stadsfullmäktiges presidium och för ordförandena i drätselkammaren och nykterhetsnämnden. På den övre våningen fanns ett bibliotek. Dessutom fanns en dubblett med badrum som hyrdes ut till stadsingenjören. I källaren fick stadens och drätselkammarens arkiv tre rum till förfogande.

Den 21 maj 1928 höll stadsfullmäktige sitt första sammanträde i Gröna Kulle. Man inledde sammaträdet med en invigningscermoni då fullmäktiges ordförande A.J.Bärg hälsade ledamöterna välkomna till den nya sammanträdeslokalen.

Under jorden

1952 färdigställdes ett skyddsrum under Gröna Kulle. Därmed blev Katrineholm den första svenska staden med atombombsäkert skyddsrum. Det ledde till stor uppmärksamhet, även internationellt. Skyddsrummets yta uppgår till cirka 700 kvadratmeter. Med gångar och infarter rör det sig om 1 200 - 1 300 kvadratmeter.

Gröna Kulle idag

På Gröna Kulle finns idag kommunledningsförvaltningen, en av totalt nio förvaltningar i kommunen. Kommunstyrelsens ordförande, samt kommunchefen och knappt tjugo tjänstemän har Gröna Kulle som arbetsplats.

Honorine Hermelin (1886-1977) var pedagog och en av grundarna till kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.

 

Honorine Hermelin med tre väninnor. Vatten och träd i bakgrunden.

Honorine Hermelin


Honorine föddes år 1886 på gården Ullfåsa i Östergötland. Hennes föräldrar var baron Joseph Hermelin och Honorine von Koch. Modern dog när Honorine bara var tio dagar gammal.

Honorine ansågs allmänt som karismatisk och motsägelsefull. Hon var självständig, intellektuell, aristokratisk men också radikal, barnlös och levde större delen av sitt liv som ogift. Trots att hon valde ett liv olikt de flesta andra kvinnoliv, mötte hon inget motstånd i släkten. Där fanns redan flera mer eller mindre galna genier, men också motsatsen i hennes far som var en stockkonservativ nykterhetskämpe, men med en förkärlek för vilda slädfärder.

På Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad var Honorine beundrad av eleverna, kvinnor som själva ofta hade låg utbildning i grunden. Honorine var en lysande pedagog och år 1925 blev hon rektor på Fogelstadsskolan. Något Honorine avskydde var all tillbedjan. För att undvika en helgongloria klippte hon av sitt långa vackra hår till en väldigt kortklippt frisyr, vilket visas på samtliga fotografier av henne.

 

Fogelstadsgruppen står uppradade på en trappa

Fogelstadsgruppen

 

Elisabeth Tamm, en av medlemmarna i fogelstadsgruppen, föddes och växte upp på gården Fogelstad i Julita kommun. Hon övertog driften av gården när hon bara var 25 år gammal, då hennes far dog. Även efter att barndomshemmet hade förvandlats till skola, skötte hon driften. När hon blev sjuk engagerade sig Honorine i gårdens skötsel. Åren 1930-1946 var hon också ledamot i kommunfullmäktige i Julita och var dessutom Sveriges första kvinnliga skolstyrelseordförande åren 1932-1943.

Efter kvinnliga Medborgarskolans nedläggning år 1954 bodde Honorine kvar på skolan, som hon kallade för Lilla Ulfåsa. En kort tid var hon gift med religionsfilosofen, Vilhelm Grönbeck. Hon avled år 1977 i en ålder av 91 år, fortfarande frispråkig och karismatisk till sin läggning. I en TV-intervju i början på 70-talet ansåg hon att man istället för att använda uttrycket ålderdom, skulle kalla det för visdomstiden, en tid då man har uppnått stor erfarenhet inom vitt skiftande områden.

I kommunarkivet finns några volymer fotografier och pressklipp samt tidsskriften Tidevarvet. Resten av arkivhandlingarna har deponerats till Kvinnohistoriska arkivet vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Porträtt av Jakob Perman som håller i en cigarr.

Jakob Perman

Jakob Perman (1983-1973) var en aktiv katrineholmare med hjärta för hembygden.

Jakob var född och uppvuxen i Katrineholm, staden som han också ägnade hela sitt livsintresse åt. Han visste det mesta om Katrineholm och blev ett begrepp hos infödda katrineholmare. Han föddes den 20 december 1893 och avled 79 år gammal, den 12 januari 1973.

Fadern Oskar ägde en speceriaffär vid Stortorget. Jakob gick i stadens första samskola och ägnade sig efter avslutad skolgång åt tryckeribranschen som typograf. Hans första anställning var på Holmbergs tryckeri och därefter Katrineholms-Kuriren, först som handsättare och senare som maskinsättare. Han arbetade sig runt på tryckerier från Malmö till Sundsvall och en tid i Norge. Sin hemstad blev han ändå trogen, här fanns hela tiden hans fasta bostad. Under 1930-1940-talet tjänstgjorde han som biblioteksbiträde under ett tiotal år. Han var också handelsresande och var anställd inom yrket långt efter sin pensionering.

Jakobs intresse för hembygden väcktes på allvar då han i mitten av 1930-talet hjälpte till med en historik om den grönkvistska verkstaden. Han fick därefter många uppdrag som historisk insamlare.

Han hade också ända sedan barndomen följt det som skrevs i lokalpressen och lade det mesta på minnet. Han letade i olika arkiv och intervjuade äldre katrineholmsbor. Vid sidan av sitt historiesamlande var han intresserad av musik och idrott. Vid det årliga "Maj i By"-firandet fanns han alltid med till vänster om första ledet och avtackade sedan Blåskåren med några ord. Jakob tillhörde också flera idrottsföreningar, som ungdomsklubben Valkyrian och därefter KAIK. Han medverkade regelbundet i deras medlemsblad AIK-aren, från år 1941 som ansvarig utgivare. Inom hembygdsföreningen var han medlem under 25 år.

De som minns Jakob anser att han var ett original i god mening. Han efterlämnade säckvis med handlingar till kommunarkivet, som därmed ställdes till forskningens förfogande. De uppgifter som inte kan hittar i några andra arkivhandlingar kan med stor sannolikhet finnas i Jakobs efterlämnade samlingar, bland minnesanteckningar, manuskript, bilder, pressklipp och andra utgifter.

Porträtt av Hanna Andersson

Hanna Andersson

Hotellägerskan Hanna "Mamsell Andersson" (1845-1931) hade den högsta inkomsten i hela Katrineholm, men valde att skänka bort stora delar till mer behövande.

Johanna Sofia (Hanna) Andersson, eller "Mamsell Andersson" som hon föredrog att kallas, var en kvinna som tog vara på det goda i livet. Hon levde i den tid då kvinnor var omyndiga och därmed inte fullvärdiga medborgare. En gift kvinna hade inte rätt att i eget namn stå för en firmateckning och starta egen rörelse. Om det skulle ske var hon tvungen att ha en man som kunde stå för rörelsen för hennes räkning - en så kallad prokurist. Äktenskapet var inget för den självständiga Hanna som inte ville ha några andra fingrar än sina egna i de goda affärer hon kom att göra livet igenom.

Hanna Andersson föddes 1845 söder om Stockholm. År 1878, vid ålder av 33 år, flyttade hon till Katrineholm och övertog Järnvägshotellet efter dess grundare August Finlöf. Värt att nämna är att August Finlöf bidrog till att det första större industrin i Katrineholm blev till. År 1876 stod han nämligen som medfinansiär till Carl Fredriksson som startade sitt företag Carl Fredrikssons Träförädling AB. Förmodligen kände Finlöf Hanna sedan tidigare, för vid övertagandet meddelade han att rörelsen nu övergick till en mångårig medarbetare från restaurangbranschen.

I uppbördslängd från 1891 står det att Hanna Andersson var den i Katrineholm som hade den högsta inkomsten - 7 000 kronor. Därefter kom grosshandlare Kullberg med 4 500 kronor och stationsinspektör Fägersköld med 3 577 kronor.

Vid 52 års ålder, år 1897, lämnade Hanna över stafettpinnen till den skickliga och något excentriske restauratören Leonard Linden. Mellan åren 1895 och 1901 drev Hanna även Flens järnvägshotell.

 

Villan kärleken med träd och buskar runt omkring.

Villa Kärleken


Hanna var fastighetsägare och rådde om flera tomter, varav den på Trädgårdsgatan omfattade hela 10 352 kvadratmeter. Där bodde hon i sin vackra, gulmålade villa, som i folkmun kallades "Kärleken". I närheten låg två två större villor, som kallades "Tron" och "Hoppet". År 1915 skänkte Hanna sin villa till Katrineholms municipalsamhälle, med villkoret att den skulle användas som uppsamlingshem för mentalt sjuka som väntade på plats på sinnessjukhus. Ett alternativ var att villan kunde säljas, om man för köpeskillingen skulle införskaffa en annan passande byggnad för ändamålet. De styrande i Katrineholm valde alternativet att sälja villan och ny ägare blev Carl Fredrikssons Träförädling AB, som använde den till bostad åt sin disponent H. Dahlin. Då hon flyttade från "Kärleken" bosatte hon sig i en fastighet på Bondegatan.

 

Det som gör att många minns Hanna Andersson är hennes donationer, mest genom fonder. Hon instiftade fonder för en rad olika ändamål, alla med det gemensamma syftet att hjälpa sjuka, fattiga eller människor som på annat sätt hade det svårt i samhället. Katrineholmare i olika ekonomiska svårigheter kan fortfarande söka medel i Hanna Anderssons fonder, som förvaltas av Katrineholms kommun.

Enligt en dödsruna i Katrineholms-Kuriren avled Hanna Andersson i sitt hem 12 december 1931 i en ålder av 86 år. Hon sörjdes närmast av systern Hedvig Håkansson och hennes barn, bosatta på annat ort. I dödsannonsen, insatt av systern, meddelas att den avlidnes uttryckliga önskan var att istället för att hedra henne med blommor skulle kontanta medel lämnas till välgörande ändamål.

Porträtt av Märta Bergqvist

Märta Bergqvist

Märta Bergqvist (1906-1986), var förskollärarinnan, politikern och samhällskritikern som efterlämnade en stipendiefond för kulturintresserade ungdomar.

Märta föddes den 20 februari 1906 i Hosjö. Som 21-årig nyutexaminerad folkskollärarinna kom hon för första gången till Katrineholm. Hon beskrev staden som en idyll, med färggranna syrenbersåer, tulpaner, narcisser och gator utan asfaltsbeläggning. Här började hon sin tjänstgöring med ett vikariat, bland annat i Falun och Göteborg. Hon påpekade att det var svårt att få fasta tjänster, de gick till manliga lärare i första hand. Hon kom ändå att vara verksam som lärarinna i nästan 40 år, varav 34 år var vid Katrineholms äldsta skola, Västra skolan.

I en intervju berättade Märta om sin tjänstgöring och om hur skolgången fungerade under tiden: "Jag, dalkullan ifrån Falun, har fått uppleva en Sörmländsk orts utveckling från en liten nybliven stad med 7 000 invånare till tätort i en kommun med cirka 32 000 invånare. Jag har upplevt skolor från 1882 ännu i bruk med kamineldning, lördagsläsning och ytterst obekväm arbetsmiljö, till hypermoderna skolor med många utbildningslinjer och annan arbetsordning".

 

Märta Bergqvist i klassrummet med elever.

Märta Bergqvist i klassrummet med sina elever.

 

Märta fick aldrig några egna barn, men hade ändå barn omkring sig hela livet. Som omtyckt och engagerad lärare arbetade hon ända fram till sin pensionering år 1970. Hon medverkade också senare vid flera klassträffar. Den viktigaste av dessa träffar var när hennes första egna klass träffades år 1984, eleverna gick ut klass 6 c år 1936. Efter 48 år firade klassen och deras fröken med en festmåltid på Duveholms pensionat, en samvaro med minnen, tal, sång och många glada skratt, men också allvar.

Förutom lärarinna var Märta även ledamot av kvinnoorganisationernas länskommitté för civilförsvaret, representant för lärarkåren i folkskolestyrelsen samt suppleant i kyrkorådet och nykterhetsnämnden. Hon fick ta emot Hans Majestät Konungens medalj "För medborgerlig förtjänst" och Katrineholms stads förtjänsttecken. Hon verkade också under 14 år som ordförande i folkpartikvinnornas länsförbund och politiskt inom socialnämnden i Katrineholm. Hon beskriver själv hur hon pluggade politik som inför den svåraste examen och hur spännande det var att arbeta politiskt.

 

Märta Bergqvist och två män läser på papper

Märta Bergqvist och två män läser på papper

 

Märta värnade om de gamla och sjuka i samhället och skrev många samhällskritiska insändare. Hon deltog bland annat i debatten om personalinskränkningar och försämrad vård på Kullbergska sjukhuset. Vid sin bortgång donerade hon delar av sitt möblemang till Furulidens äldreboende. Hon lät resten av sin kvarlåtenskap, utom ett legat, gå till Katrineholms kommun. Detta skulle förvaltas av Kulturnämnden under namnet Märta Bergqvists kulturstipendiefond. Ungdomar upp till 25 år hade chansen att söka stipendiet, för att kunna studera konst i olika bemärkelser.

Efter ett strävsamt liv, som också varit fyllt av glädjeämnen avled Märta den 10 december 1986. Hon samlade på bevingade ord och tänkespråk, men uttalade också själv många kloka sådana. Ett uttryck som hon brukade tillämpa i sitt eget liv var att låta det förflutna vara förflutet och att lämna framtiden i fred och leva i nuet. Hon var också begåvad med skrivarådra och tillägnade under sitt aktiva liv lärarkollegor, politiker och elever otaliga dikter och verser. Hon var dessutom begåvad med en rejäl portion humor och självdistans, vilket visar sig i många av de dikter hon skrivit.

Till kommunarkivet har lämnats ett antal volymer ur Märtas kvarlämnade handlingar. Dessa innehåller fotografier, pressklipp, dikter, brev med mera. I materialet speglas Märtas liv och leverne nästan heltäckande.

Valdemar Langlet (1872-1960) var journalist, lärare och författare. I slutet av andra världskriget var han chefsdelegat för Svenska Röda Korset i Budapest där han tillsammans med hustrun Nina Langlet räddade tiotusentals människor från nazisterna.

Valdemar föddes den 17 december 1872 på Spetebyhall i Lerbo mellan Flen och Katrineholm. Spetebyhall var ritat av Valdemars far, den kände arkitekten Emil Victor Langlet (1824-1898). Mest känd är han kanske för att ha ritat Stortingsbyggnaden i Oslo, renoveringen av Uppsala domkyrka samt ett stort antal kyrkor.

Valdemars mor, Mathilda, var en framstående författare och umgicks med den tidens litterära och kulturella personligheter. Hon var med och grundade tidskriften Idun, och bland annat bedömde hon där nya litterära verk. Hon läste högt för sönerna på kvällarna, och det sägs att hon läste ur manuskriptet till Gösta Berglings Saga av Selma Lagerlöf för Valdemar och hans tre bröder.

Som den yngste i sin klass tog Valdemar studenten på Norra Latin i Stockholm och fortsatte sina studier på Uppsala universitet. 1887 kom han i kontakt med det konstruerade världsspråket Esperanto och vad med och startade Sveriges första och världens andra Esperantoklubb.

Valdemar var sedan verksam som journalist, lärare och författare. I andra världskrigets slutskede blev han chefsdelegat för Svenska Röda Korset i Budapest 1944-1945. Tillsammans med hustrun Nina Langlet räddade han tiotusentals människor, huvudsakligen judar, från nazisterna.

Valdemar föreslog att Folke Bernadotte, som var vice ordförande i Svenska Röda Korset, skulle sändas till Budapest. Det gick inte, utan istället kom Raoul Wallenberg den 9 juli 1944. Wallenberg fick ansvaret för svenska beskickningens avdelning för judefrågor och arbetade mycket effektivt och okonventionellt, parallellt med paret Langlet, tills han försvann den 17 januari 1945. I maj 1945, efter krigsslutet, reste Valdemar och Nina hem till Sverige.

Från en sommarstuga i Lerbo och i från Stockholm fortsatte paret Langlet att organisera sina hjälpinsatser för Ungern. Otaliga laster med förnödenheter sändes till Ungern med "de vita bussarna". Frakterna betalades med det honorar Valdemar fick för sin bok "Verk och Dagar i Budapest".

Efter en motion i Sveriges riksdag på 1950-talet fick Valdemar Langlet statspension. I Budapest finns ett sjukhus uppkallat efter Svenska Röda Korset och en skola, med svenska som första främmande språk. En gata i Budapest har även fått namn efter Langlet.

Valdemar Langlet avled 1960 och ligger begravd på Lerbo kyrkogård.

Sidinformation

Senast uppdaterad:
20 november 2024